Carl Michael Bellman, sjuttonhundratalsskalden i Stockholm fick under sitt 55 år långa liv uppleva både fattigdom, direkt nöd, och även känslan att stå på ärans högsta tinnar. Han var sin tids Idol, omtalad, beundrad och skandalomsusad.
Bellmans skildringar av dåtidens undre värld med drinkare, prostituerade och spelare lever kvar i dag, främst i hans Fredmans epistlar och Fredmans sånger. Bellmans beskrivningar av krogarna, smutsen, berusningen och misären kan få en nutida läsare att tro att han själv var en alkoholist i terminalstadiet. Men så var det ingalunda. Bellman kunde aldrig ha skrivit som han gjorde om han själv ständigt hade levt i det alkoholrus han så mästerligt skildrar, även om han i synnerhet i yngre år festade runt i Stockholm, med tråkiga ekonomiska konsekvenser.
Stockholm på 1700-talet var en stad som hade täta kontakter med den litteratur, musik och operakonst som blomstrade i Italien och Frankrike. Bellman var väl insatt i de senaste strömningarna inom musik och litteratur. Begreppet upphovsrätt var inte känt under denna tid, och Bellman gjorde som alla andra, lånade friskt ur den repertoar som fanns till hands.
Det som blev Bellmans innersta uttryck var skildringen av livet i dåtidens Stockholm, av stadens larm i kontrast till den lantliga idyllen utanför. Även i dag kan vi känna igen en del av de platser Bellman målar upp, exempelvis vattendraget mellan Gamla stan och Djurgården, dit Ulla Winblad och grabbarna beger sig en vacker sommardag . Och vi kan fortfarande göra en liten utflykt till Hagaparken eller promenera i Yxsmeds gränd, där Ulla är nära att bli haffad av polisen. I Bellmans värld skildras stort och smått, fult och vackert, högt och lågt med en detaljskärpa som ger oss en nästan filmatisk upplevelse, om vi gör oss mödan att läsa och lyssna noggrant. Och gör vi det kan vi märka att mycket av det som Bellmans värld rymmer finns även i vår tid.